Dikten är hämtad ur Vandra, tanke: samlade dikter. Översättning Linda Östergaard. Ellerströms.
onsdag 29 juli 2015
måndag 13 juli 2015
Varför vi tänker som vi tänker
Vad är det som gör att vi tänker så som vi tänker? Så skulle man kunna formulera en av de frågeställningar som den franske filosofen, tänkaren och sociologen Michel Foucault ville utforska.
Jag har hittat den här bilden på Foucault där han håller i en svart katt. Det är en fin bild.
Michel Foucault and his cat, Insanity. Så står det. Så då borde det bli Folie på franska... Han hade alltså en svart katt som hette Vansinne? Jag tycker det är lite roligt…
Foucaults avhandling som kom 1961 hette ”Vansinnet under den klassiska epoken”. Den översattes till svenska av C G Liungman och 1987 och gavs ut av Arkiv förlag. Den finns att beställa till exempel på Adlibris och på Bokus.
Vansinnets historia är precis som sin författare ett verk som inte låter sig kategoriseras. Jag kallade nyss honom filosof, tänkare och sociolog, men han ville ogärna låta sig stoppas in i något fack. Själv ville Foucault vara en parhesiast, dvs en sanningssägare, en intellektuell som vågade säga sanningar – även obehagliga och komplicerade - utan tanke på konsekvenserna.
Det skriver Roddy Nilssons i sin bok "Focault - en introduktion” (Égalité 2008). Det är en välskriven och lättillgänglig bok om 1900-talets stora tänkare. Läsaren får här en kunnig och välformulerad vägvisare till Foucaults komplicerad och mångfacetterad tankevärld.
Nilsson är alltså noga med att påpeka att det inte finns en Foucault utan flera, på så sätt att han utvecklade sina teorier under hela sitt intellektuella liv. Hans tänkande tog nya riktningar, och han motsade ofta sig själv och sådant han tidigare kommit fram till. Detta kan sägas ligga i linje med hans epistemologiska ståndpunkt och vad han ville uppnå. Foucault var ständigt i färd med att problematisera och så att säga försöka se utifrån på det som vi tar för givet. Han strävade ständigt efter att ifrågasätta invanda tänkesätt.
Man kan enligt Nilsson skönja två teman i Foucaults tänkande. Det första handlar om makt och kunskap och förhållandet mellan dessa. Det andra temat rör frågan om hur subjektet skapas. Han ville alltså undersöka å ena sidan hur vetande uppkommer och å den andra hur subjektet skapas, hur ”den moderna individen” uppkommer.
En ofta citerad utsaga av Foucault är den om att ”människan är tom”. Med det menar han att vi kan sägas vara olika individer samtidigt. Foucault talade om ”skapandet av oss själva”, något som är i högsta grad aktuellt i dagens samhälle. De subjekt vi är i olika situationer beror på de olika regler och normer som omger dessa situationer .
Ämnen som intresserade Foucault var sålunda sanning, kunskap, makt och vad är det att vara människa, hur jaget skapas, och hur dessa begrepp och föreställningar hänger ihop.
Foucault ställde flera av de frågorna som intresserat filosofin genom århundraden, men han ställde dem på ett nytt sätt. Han ville inte komma med ett slutgiltigt svar, utan snarare undersöka vad dessa begrepp kan sägas vara i vår tid? Detta bland annat genom att försöka se vad de har stått för under tidigare epoker.
"Focault - en
introduktion" av Roddy Nilsson. Égalité (2008).
lördag 4 juli 2015
Ser du, där är havet
Sång för att döva smärtan
Gå till stranden, mumlande i vinden
Gå till strandens stenar med din ångest.
Ser du, där är havet, här är landet:
Verkligheten! Du kan röra den med handen.
Lyft en sten från världens tunga hjärta,
Väg den i din hand och låt den falla.
Lyft en sten och kasta den i vattnet,
Låt ett livlöst minne sjunka ner i glömska . . .
Ser du nu att stranden var ett radband, träden böner,
Be om grönska, liv och glädje, sten för sten:
I din mun skall sånger växa, starkare än vinden,
Och din själ skall bära känslor, djupare än lyckan.
Du skall stilla stormarna i världens hjärta,
Du skall fläta blixtarna till enkla kransar
Och när alla stenars tyngd och död är sonad
Skall du gå befriad till ditt rika lugn.
Gå till strandens stenar med din ångest.
Ser du, där är havet, här är landet:
Verkligheten! Du kan röra den med handen.
Lyft en sten från världens tunga hjärta,
Väg den i din hand och låt den falla.
Lyft en sten och kasta den i vattnet,
Låt ett livlöst minne sjunka ner i glömska . . .
Ser du nu att stranden var ett radband, träden böner,
Be om grönska, liv och glädje, sten för sten:
I din mun skall sånger växa, starkare än vinden,
Och din själ skall bära känslor, djupare än lyckan.
Du skall stilla stormarna i världens hjärta,
Du skall fläta blixtarna till enkla kransar
Och när alla stenars tyngd och död är sonad
Skall du gå befriad till ditt rika lugn.
måndag 22 juni 2015
tisdag 16 juni 2015
"När jag berättar att jag nyöversätter Ulysses är den vanligaste reaktionen ungefär så här:
- Oj det måste vara svårt!
Jag håller med och säger att det är enastående svårt. Sedan säger den jag pratar med att hon eller han faktiskt, i själva verket, om nu sanningen ska fram, inte har läst boken. "
Så skriver Erik Andersson i sin bok "Dag ut och dag in med en dag i Dublin"
I dag är det Bloomsday!
Det är ju den 16 juni som James Joyce omfångsrika (typ 799 sidor) modernistiska och nydanande romanbygge utspelar sig :)
Nej jag har inte heller läst hela Ulysses. Fast jag har läst sista meningen.Vilket ju nästan är halva boken. Eller i alla fall en artondel eller så av den.
Erik Anderssons nyöversättning av Ulysses kom 2012. I sin bok ”Dag ut och dag in med en dag i Dublin” skriver han om arbetet. Han skriver om översättningsprocessen och reflekterar kring Joyces roman. Han skriver om Irland, om det här med att översätta och om skrivande och om litteratur.
"De som har någon form av högre humanistiska studier i bagaget brukar ha läst några kapitel. Och så finns de sällsynta fallen: de som skiner upp och säger att det är en fantastisk bok.
Och jag fortsätter att hålla med. Jag håller med dem som inte vill ta i boken med tång, dem som har läst några utdrag och är helt nöjda med det, dem som läser om romanen med jämna mellanrum och inte kan få nog, Det är en bra bok på det viset. Det är lätt att bli enig."
Det är alltså en bok om att översätta en annan bok. Det är en väldigt charmig betraktelse. Lika delar humoristisk vanvördnad och ömsint beundran inför det där galna litterära projektet. Här känner jag mig välkommen. Det är som att få en ny bekant som man omedelbart känner sig befryndad med. Eller som att umgås med en äldre och klokare släkting. Någon som vet rätt mycket och berättar det på ett vänligt och underhållande sätt… inga pekpinnar, ingenting pådyvlas mig. Här ska inte direkt förklaras utan det handlar om att mer samtala. Lite småprat om Ulyssses...
Den här boken är rolig! Som när det på sidan 112 dyker upp ett glas apelsinjoyce. Det är nördigt skoj!
Jag gillar Anderssons stil. Underfundiga formuleringar… skimrande ord som ädelstenar här och där. Bukolisk, hugfästa, sorgfällig. Det är ord som man möter alldeles för sällan.
"(…) det svåra med att översätta är väldigt sällan att man inte förstår, utan att man inte kan uttrycka det på svenska."
Läsaren får handfasta glimtar från hantverkarens vardag. Det tycks vara så; att översätta är en slags magi och ett hantverk på samma gång… Som när han berättar om ”översättarens bästa vän, pappersklämman”. Då känns det som hantverk… Nåväl för honom var klämman för liten, så han fick dela Ulysses i fyra delar… och hålla samman dem med silvertejp. Det är rätt prosaiskt.
Men att översätta handlar enligt Andersson om stil. Det är enligt honom kärnan i översättarens arbete. Han ger ett exempel. Något om kättarna, det är på sidan 84. Joyces stil ändrar sig hela tiden och det måste synas även i översättningen. Och det främsta kravet på en översättare är enligt Andersson att det han göra måste göras nytt.
Dag ut och dag in med en dag i Dublin av Erik Andersson.
Albert Bonniers förlag.
Köp den på Bokus här eller Adlibris HÄR.
Jag håller med och säger att det är enastående svårt. Sedan säger den jag pratar med att hon eller han faktiskt, i själva verket, om nu sanningen ska fram, inte har läst boken. "
Så skriver Erik Andersson i sin bok "Dag ut och dag in med en dag i Dublin"
I dag är det Bloomsday!
Det är ju den 16 juni som James Joyce omfångsrika (typ 799 sidor) modernistiska och nydanande romanbygge utspelar sig :)
Nej jag har inte heller läst hela Ulysses. Fast jag har läst sista meningen.Vilket ju nästan är halva boken. Eller i alla fall en artondel eller så av den.
Erik Anderssons nyöversättning av Ulysses kom 2012. I sin bok ”Dag ut och dag in med en dag i Dublin” skriver han om arbetet. Han skriver om översättningsprocessen och reflekterar kring Joyces roman. Han skriver om Irland, om det här med att översätta och om skrivande och om litteratur.
"De som har någon form av högre humanistiska studier i bagaget brukar ha läst några kapitel. Och så finns de sällsynta fallen: de som skiner upp och säger att det är en fantastisk bok.
Och jag fortsätter att hålla med. Jag håller med dem som inte vill ta i boken med tång, dem som har läst några utdrag och är helt nöjda med det, dem som läser om romanen med jämna mellanrum och inte kan få nog, Det är en bra bok på det viset. Det är lätt att bli enig."
Det är alltså en bok om att översätta en annan bok. Det är en väldigt charmig betraktelse. Lika delar humoristisk vanvördnad och ömsint beundran inför det där galna litterära projektet. Här känner jag mig välkommen. Det är som att få en ny bekant som man omedelbart känner sig befryndad med. Eller som att umgås med en äldre och klokare släkting. Någon som vet rätt mycket och berättar det på ett vänligt och underhållande sätt… inga pekpinnar, ingenting pådyvlas mig. Här ska inte direkt förklaras utan det handlar om att mer samtala. Lite småprat om Ulyssses...
Den här boken är rolig! Som när det på sidan 112 dyker upp ett glas apelsinjoyce. Det är nördigt skoj!
Jag gillar Anderssons stil. Underfundiga formuleringar… skimrande ord som ädelstenar här och där. Bukolisk, hugfästa, sorgfällig. Det är ord som man möter alldeles för sällan.
"(…) det svåra med att översätta är väldigt sällan att man inte förstår, utan att man inte kan uttrycka det på svenska."
Läsaren får handfasta glimtar från hantverkarens vardag. Det tycks vara så; att översätta är en slags magi och ett hantverk på samma gång… Som när han berättar om ”översättarens bästa vän, pappersklämman”. Då känns det som hantverk… Nåväl för honom var klämman för liten, så han fick dela Ulysses i fyra delar… och hålla samman dem med silvertejp. Det är rätt prosaiskt.
Men att översätta handlar enligt Andersson om stil. Det är enligt honom kärnan i översättarens arbete. Han ger ett exempel. Något om kättarna, det är på sidan 84. Joyces stil ändrar sig hela tiden och det måste synas även i översättningen. Och det främsta kravet på en översättare är enligt Andersson att det han göra måste göras nytt.
Dag ut och dag in med en dag i Dublin av Erik Andersson.
Albert Bonniers förlag.
Köp den på Bokus här eller Adlibris HÄR.
Ulysses av James Joyce. Albert Bonniers förlag.
torsdag 11 juni 2015
Det är rädslan för allt, tydligt och oskiljaktigt från livet självt
Écrire c'est tenter de savoir ce qu'on écrirait si on écrivait - on ne le sait qu'après - avant, c'est la question la plus dangereuse que l'on puisse se poser. Mais c'est la plus courante aussi.
Det är Marguerite Duras. Hon verkar helt galen. Eller i alla fall vild och utan omsvep i... När man läser det hon skrivit. I vissa texter. Hon drack väl för mycket.
Det där citatet är från boken ”Att skriva”. Jag läste den för ett tag sedan. Boken innehåller fem texter. Den första heter just så; ”Att skriva”. Den är varsamt översatt av Kennet Klemets. Det är en stark text om kampen med orden. Duras har en säregen stil och en egensinnig tanke om vad det är att vara författare eller det kanske snarare om just ordens förhållande till verkligheten. Skrivandet som varande något mer och större än detta att kalla sig författare. För Duras är skrivandet allt, det är på liv och död. För att leva måste hon skriva.
Det finns föreställningar om vad det är att skriva. En är författaren som hantverkare. Författaren har en idé om vad hon vill skriva och så skriver hon det. Det handlar om att få något ner på pappret. Författaren har kommandot över texten.
En annan uppfattning handlar om den stora inspirationen. Författare som "drabbas" av en text. Texten kommer till, och skriver sig genom författaren och hon har bara att lyssna och fånga den. Följa med och nedteckna. Det är texten som har makten över författaren. Jag tror Duras skulle ha räknat sig till den senare kategorin. Hon skriver om skrivandets vildhet…
"Skrivandet gör en vild. Man återvänder till en vildhet som föregår livet. Och man känner alltid igen den, den är skogarnas vildhet, lika gammal som tiden. Det är rädslan för allt, tydligt och oskiljaktigt från livet självt.”
Skrivande är alltså för Duras en naturkraft, något större än henne själv. Det är tungt och smärtsamt, hon måste gå in i det. Hon gör sig inte till för läsaren.
”Att skriva är att försöka få reda på vad man skulle skriva om man skrev – och det vet man bara efteråt – innan är det den farligaste frågan man kan ställa sig. Men det är också den vanligaste".
Duras är fortfarande i modernismen. Hon kan nog ses som en modernistisk författare. Det finns något bakom verkligheten, bakom erfarenheten - ett dolt lager. Autenticitet. Jag tror att det i stor utsträckning kom att förkastas redan före henne. Borta är de flesta som, liksom Duras skrev med en sådan uppriktig vrede. Men hos henne finns den. Eller är det vrede? Kanske snarare skräck… eller sorg och förundran? Vad händer här, var det detta jag skulle skriva? Det tycks mig som om hon texten igenom frågar sig själv och läsaren detta.
”Att skriva” Marguerite Duras, 1983. Översättning: Kennet Klemets, 2014, ellerströms förlag.
Den finns till exempel på Bokus, Adlibris, CDON... med stor sannolikhet på Bokbörsen. Eller direkt från förlaget; ellerströms
Det är Marguerite Duras. Hon verkar helt galen. Eller i alla fall vild och utan omsvep i... När man läser det hon skrivit. I vissa texter. Hon drack väl för mycket.
Det där citatet är från boken ”Att skriva”. Jag läste den för ett tag sedan. Boken innehåller fem texter. Den första heter just så; ”Att skriva”. Den är varsamt översatt av Kennet Klemets. Det är en stark text om kampen med orden. Duras har en säregen stil och en egensinnig tanke om vad det är att vara författare eller det kanske snarare om just ordens förhållande till verkligheten. Skrivandet som varande något mer och större än detta att kalla sig författare. För Duras är skrivandet allt, det är på liv och död. För att leva måste hon skriva.
Det finns föreställningar om vad det är att skriva. En är författaren som hantverkare. Författaren har en idé om vad hon vill skriva och så skriver hon det. Det handlar om att få något ner på pappret. Författaren har kommandot över texten.
En annan uppfattning handlar om den stora inspirationen. Författare som "drabbas" av en text. Texten kommer till, och skriver sig genom författaren och hon har bara att lyssna och fånga den. Följa med och nedteckna. Det är texten som har makten över författaren. Jag tror Duras skulle ha räknat sig till den senare kategorin. Hon skriver om skrivandets vildhet…
"Skrivandet gör en vild. Man återvänder till en vildhet som föregår livet. Och man känner alltid igen den, den är skogarnas vildhet, lika gammal som tiden. Det är rädslan för allt, tydligt och oskiljaktigt från livet självt.”
Skrivande är alltså för Duras en naturkraft, något större än henne själv. Det är tungt och smärtsamt, hon måste gå in i det. Hon gör sig inte till för läsaren.
”Att skriva är att försöka få reda på vad man skulle skriva om man skrev – och det vet man bara efteråt – innan är det den farligaste frågan man kan ställa sig. Men det är också den vanligaste".
Duras är fortfarande i modernismen. Hon kan nog ses som en modernistisk författare. Det finns något bakom verkligheten, bakom erfarenheten - ett dolt lager. Autenticitet. Jag tror att det i stor utsträckning kom att förkastas redan före henne. Borta är de flesta som, liksom Duras skrev med en sådan uppriktig vrede. Men hos henne finns den. Eller är det vrede? Kanske snarare skräck… eller sorg och förundran? Vad händer här, var det detta jag skulle skriva? Det tycks mig som om hon texten igenom frågar sig själv och läsaren detta.
Den finns till exempel på Bokus, Adlibris, CDON... med stor sannolikhet på Bokbörsen. Eller direkt från förlaget; ellerströms
fredag 2 januari 2015
2015
Nu tänker jag, att jag vill att det här ska bli en blogg om att läsa. Om att läsa och leva. Om att skriva och läsa för att se sig själv i en annan människa och den andre i sig själv.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)